Jag vet att jag inte har uppdaterat i min blogg på jätte länge, men har helt enkelt inte klarat av att blotta mig om allt som hänt osv.. Nog för att det här är avesta så alla vet ändå hur man mår och hur man lever sitt liv.
Mycket saker har hänt sedan jag skrev här sist, saker som gör mig glad, saker som gör mig ledsen. Det som jag inte kan förstå däremot är hur man en dag kan vara allt och sedan nästa är man ingen alls, det  var bara som att man blev bortglömd och sen var det som att man aldrig hade funnits. Men men, inte mitt problem, men det är min smärta.

Jag har blivit så mjuk och gay för att använda bethinas ord på senare tid efter allt med druvbörden osv. Vissa dagar är det jätte jobbigt, man möter magar och barnvagnar överallt och jag känner bara att tårkanalerna blir fyllda direkt, och jag kan knappt hålla tillbaka det längre, jag är inte samma tjej längre. Jag kan inte vara den där stenen som står där orubbar som jag alltid gjort. Måste ju vara både vara posivit och negativt, jag har släppt fram den jag är. Men jag hatar att människor ska se mig som sårbar, de har alltid sett mig som stark och trott att jag kan ta all skit osv.. Idag skulle jag inte kunna det, eller vilja, jag vill bara må bra och vara lycklig. Jag behöver också en trygghet, där jag kan få vara Helene, och inte vara den lilla tjej som inte vet hur hon skall kunna ta att någon ger henne en kram. Inte den där tjejen som gapar och skriker och är sur, masker i en teater.. Jag lovar jag har burit alla masker..

Jag är tacksam för de som fortfarande finns i mitt liv, som inte har svikit mig.
Jag har aldrig påstått att jag är bättre än någon annan och att jag aldrig har varit värd att bli sviken, det har jag också, massor med gånger.. Men de sista gångerna är det faktiskt inte jag som varit den falska av oss två.. Jag hatar folk som ljuger, jag har haft tillräckligt med lögner i mitt liv och jag trodde aldrig att du skulle ljuga för mig, jag trodde jag var någon mer för dig, men jag måste ha haft fel i den tron. :(

Aja, nu har ni något att gotta er i ett tag, om ni mår bättre eller vad som helst när ni läser det här.. Det är nog bland det flummigaste inlägget ever, men i dont care. Jag lever och håller mig över ytan, jag är glad över det. Att jag inte har kommit ända ner i botten där jag en gång simmade.

Ska snart ut till Lovisas mamma och begrava Elvis, Maddes katt som blev påkörd igår, fy vad ont det gör när ett djur går bort. :(

Jag behvöer verkligen en ny design på den här... :s