Att vara eller inte vara förälder.

PUBLICERAT: 2012-10-26 // 22:20:19 UNDER: Vardagsbestyr

Att bli förälder är det bästa jag har gjort i mitt liv. 

Jag kunde aldrig förstå hur mycket kärlek ett barn ger, hur man känner att man kan ge ALLT för sitt barn. 

Bara att se min son le mot mig och säga mamma gör så jag blir alldels varm i hela kroppen. 

 

Så jag undrar hur man kan välja bort sitt barn?

Känner man inte den här kärleken jag känner till mitt barn?

Har man nå kromosomfel?

Är man bara egoistisk?

 

Jag undrar verkligen varför man vill ha barn om man inte tänker finnas där och vara en förälder.

Såklart är det skillnad på grad man är förälder på ju äldre barnen blir.

Som nu tex, jag är 25 år och har en son som är 1 år.

Hur skall man behandla mig?

 

Med det jag har i min ryggsäck som jag konkar runt på, det är allt jag vet att jag aldrig skall göra mot mitt barn.

Jag skall aldrig överge mitt barn, ignorera det eller få det att känna sig oönskad.

Så många tårar som fallit ned över mina kinder över den som satt mig till världen.

Att hon höll på att mista sitt eget liv och mig verkar inte vara tillräckligt för att vilja vara min mamma.

 

Jag har så många år slagit på mig själv, att det är mitt fel allt som varit.

Fast jag var 12 år när det eskalerade, ett barn.

Det har kommit från hennes håll att det var mitt fel. 

Såklart, det kan aldrig vara hon som gjort något, som vanligt.

 

Men det som var droppen var att hon valde bort mig och min son för avskyn till min pappa.

Hon valde den avskyn istället för att bry sig om oss.

Att sitta och gråta på sin sons 1årsdag för att ens mamma inte kom är inget jag vill att någon skall få göra.

Att sen inte höra ett ljud ifrån den familjen visar ju väldigt klart att jag och min familj inte är något att ha.

Hennes enda barn som kan för hennes släkt vidare och har gjort det är inget att ha. 

För hon själv är så mycket viktigare.

 

Att välja att hata och avsky någon som du skiljde dig ifrån för 17 år sedan.

Är inte det ganska barnsligt?

 

Att få höra hur dåligt du mådde i flera veckor innan Zackarias skulle döpas för att du skulle vara i samma lokal som min pappa. 

Hur tror du att jag mådde?

Hur nervös var inte jag som hade ordnat det här dopet?

Som skulle sätta mina föräldrar i samma rum för första gången sen de satt i rätten i skilsmässan 1995.

Men än en gång var det dig det var synd om.

 

Jag kan verkligen inte förstå dig, hur du kan göra såhär mot mig.

Vad har jag gjort dig egentligen?

Det är inte jag som har satt mig till världen. 

Jag har fått en underbar son du kommer att gå miste om.

Du kommer att gå miste om mig, att se den människan jag har blivit.

Du var ju inte närvarande när jag tog stundenten, eller stundentbalen som du drömde om när jag var liten. 

Jag förstår inte hur jag kan tycka så mycket om dig fast du gör som du gör emot mig. 

 

En dag kommer du vakna upp ur din egoistiska bubbla och förstå att det är du som valt bort din egen familj, 

ditt eget kött och blod.

Men det finns en gräns hur mycket en människa kan klara av. 

Du har nått min gräns, jag vill inte gråta mer för dig.

Fast jag vet att det inte är sista gången jag gråter för en saknad till dig, mamma.

Sandra - mamma till Molly

Men vännen! <3 Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga/skriva till dig mer än att jag håller med dig i det du säger. Det finns en punkt då det verkligen räcker och det är bra att du funnit den punkten.

Av ren nyfikenhet undrar jag så klart om du har skickat dessa ord som mejl/brev till din mamma? Av egen erfarenhet är det lättare att skriva till någon som inte verkar lyssna på ens ord när man ses.

Stor kram till dig!!

Karin

<3 jag finns här, även om du inte tror det..

janina

Fina Helene <3 stor kram

Hanna

Åh, jag får tillbaka så många gamla minnen när jag läser. Hade ingen kontakt med min mamma när jag gick i högstadiet. Jag är glad att hon vaknade upp och insåg vad hon gjort efter några år och nu är vi bästa vänner.
Trots allt dom sagt och gjort så är dom enda ens mamma, och man kan inte sluta älska dom.

Marlene

<3