Druvbörd eller mola hydatidosa som det heter på läkarspråk är mycket sällsynt i Sverige men är något vanligare bland den fattiga befolkningen i u-länder. Efter 5-7 veckors graviditet tillbakabildas fostret och istället bildas en klase med vätskefyllda blåsor, därav ordet druvbörd. Vid partiell druvbörd beroende på ett skadat, befruktat ägg kan ett icke livsdugligt foster ibland påvisas under de första 8-9 fosterveckorna. Pga att moderkakan är intakt fortsätter gulkroppshormon att produceras och på så vis fortskrider graviditeten som vanligt. Ibland upptäcks druvbörden av att kvinnan börjar blöda och uppsöker sjukvård men oftast är det ett rutinultraljud som ställer diagnosen. Livmodern är oftast större än vad den skulle ha varit i samma vecka vid en vanlig graviditet och halten av graviditetshormonet Hcg är högre. Man utför alltid skrapning eller sugning för att ta bort druvbörden. Läkaren sjukskriver 1-5 veckor beroende på vilket ingrepp som gjorts och hur kvinnan mår.
Eftersom druvbörd är en form av tumör som kan ge upphov till elakartade tumörer så måste man gå på täta kontroller länge efteråt. I ca 15% av fallen så utvecklas druvbörden till invasiv mola och hos 2-3% till koriokorcinom, som båda är maligna tillstånd. Vid koriokorcinom måste man få cellgiftsbehandling och över 90% av kvinnorna som behandlas botas.
Efter konstaterad druvbörd och skrapning sker kontrollerna var annan vecka och då mäts bland annat att Hcg-halten minskar. Efter ca 8 veckor så bör Hcg-halten normaliserats och det blir då längre mellan kontrollerna men i upp till ett år följs man upp och under den tiden får man inte bli gravid och helst inte heller använda p-piller. Vid nästa graviditet är det mycket viktigt att kontakta läkare i ett tidigt skede.
Så här sitter jag, chockad, trasig och förstörd.
Att man aldrig får vara lycklig?
Jag har gått en HALV graviditet utan foster.
Det här låter dumt, men jag hade hellre velat att jag börjat blödit i vecka 9 eller så, så man förstått att det var något fel ist för att behöva gå och tro att allt är bra. Komma till falun för att göra ultraljud och ligga där och se att det inte finns något i magen och direkt bli vidare slussad till en gynekolog, manlig, för första gången i mitt liv, jag som inte har gynekologskräck endå. Göra ett vaginalt ultraljud, bli iväg skickad till en sköterska som ska ta blodprov och ge mig tabletter för infektionsrisk och som ska vidga livmodern för att jag ska direkt upp till falun på skrapning på morgonen efter.
Halv sex på morgonen skulle jag ha dessa två tabletter under tungan i 20 min och sen svälja dem. En timma senare när vi sitter i bilen påväg till falun så börjar jag stört blöda, då har vi inte ens kommit till rembo.. Jag fick sätta mig på golveti bilen tills vi kunde stanna och jag fick ställa mig i skogen och se mina genomblodiga kläder och se det bara rinna ur mig, känns som att jag inte behöver gå in på några mer detaljer. Sen när jag lugnat mig och det slutat blöda i en srund var det bara att åka hem igen och sitta på toa en halvtimma och beskåda det som ville ut och byta kläder sen försöka åka igen.
Komma fram till falun, få veta att du måste betala på en gång av en okänslig kärring i receptionen. Sedan gå upp och få en säng, klä av mig och få på mig en stor blöja och ett nattlinne och bara ligga och vänta på att jag ska få komma till operation, vilket tog två timmar ungefär.
Med att då få bli ivägrullad och se hissdörrarna stängas där Jeanna och Robin stod bakom, jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, grinandes låg jag där och väntade på att någon skulle komma och rulla in mig i operationssalen, där inne börjar jag få panik eftersom de lägger upp mina ben och spänner fast dem och börjar tvätta mig. Men sen fick jag lugnande och började få narkos, sen var jag borta.. Skrapningen gick bra, inget som gör ont efter heller som tur är.
Sedan fick jag ligga på uppvaket två timmar innan jag fick komma ned till mitt rum där Jeanna och Robin satt och väntade på mig. Sedan var den eviga väntan på att läkaren skulle vara klar så jag kunde få veta om allt gått bra, det tog nog nästan 4 timmar innan han kom från att jag hade blivit opererad. Sen när han tar mig till ett annat rum och förklarar vad de hittat under skrapningen förstår jag knappt något alls, det enda ord jag uppfattade var tumör och blev livrädd och svimfärdig. Fast jag samtidigt blev lättad, hur dumt det än låter så har jag inte förlorat något foster, inget själ har dött ifrån mig, för jag hade inget foster pga av druvbörd, det får vara min lilla ljusglimt i hopp om att resa mig igen.
Livet har snabba vändningar...
Jag skrev det här för att slippa alla frågor osv, jag måste hitta en väg att gå just nu, men inom loppet av några dygn vet hela den här staden om det och kommer prata om det, det är nog det värsta, alla rykten och osanningar som kommer att sägas, då finns den här bloggen att titta i för här är sanningen.
Tack.