Att känna sig hjälplös är bland det värsta jag vet, jag är den som alltid vill hjälpa dem jag håller kärt.
Jag avskyr sjukdomen cancer, den är vidrig. Den har tagit så många älskade människor från oss alla i denna värld.
Jag pratade nyss med mamma, de var påväg till falun igen för att träffa morfar som ligger där. Han är så dålig nu och jag vet inte vad jag skall ta mig till, det gör ont i hela mig. Hela promenaden med Zorro som jag pratade med mamma grät jag, hejdlöst. Jag ska nog följa med till falun på fredag, jag är livrädd. Jag vill inte se min kära morfar ligga där med syrgasmask så hjälplös, jag kommer inte kunna behålla masken på..
Fast det kanske är bra att inte jag kan det? Det kanske ger honom mer energi och kraft när han ser hur ledsna vi är runt omkring honom? Eller känns det värre för honom då? Jag vet inte, jag vet inte mycket just nu.
Framtiden är bara ett svart hål för mig känns det som..
Men allt sker av en anledning, jag måste försöka tänka så. Min tid är förbi, dags att trampa upp nya stigar i livet som bär mig. Jag klarar det, det vet jag. Jag är inte ensam, jag har mer idag än vad jag någonsin haft förut.
Jag vet delar av min framtid redan, jag ser verkligen fram emot det, tiden har sin väg att gå och jag likaså. En dag är det jag som är det jag vill bli, en dag. En dag skall jag kunna hjälpa alla dem som behöver det.
Men idag är det mycket som tar energi av mig, jag måste stanna upp och hämta ny energi till det så jag kan ta mig igenom detta utan att bryta ned hela mig själv. Men jag vet att jag kan få det stöd jag behöver, jag vet det.

Snart ska vi iaf på semster en vecka i Rhodos och det skall verkligen bli skönt, bara inget händer under tiden medan vi är borta.. Men jag har bett om att jag isf inte vill veta det först jag kommer hem, jag vill bara släppa allt en vecka och bara vara med hjärtat mitt.  Underbart!