Men tror ni inte att livet är en slags skola, där du lär dig bli en godhjärtad människa?

Där vi inte ser skillnad på en människa med en annan hudfärg?

Tror ni att själen i den mörkhyade människan är en annan än vad du själv har?

Du blir aldrig färdiglärd, finns alltid mer saker att lära, är det inte spännande?

Tänk dem som inte ens kan få den möjligheten vi har fått som människor.

Vi beklagar oss för allt som är jobbigt, ledsamt osv.

Om vi bara hade haft allt vi velat ha, hade vi verkligen varit lyckliga då?

Jag har svårt att tro det, vi skulle ta allt förgivet och inte se de små sakerna som egentligen är så stora.

En liten gest kan göra någon annan glad fast den för dig inte var speciell.

Som en hand på en axel, du ser att den du tittar på är ledsen men gör inget, varför?

Den där lilla klappen på axeln kan betyda allt för den som är ledsen. Tänk på det.

Det finns ju ett ordspråk som säger "att det du sår får du också skörda", som vi alla har hört många gånger.

Men hur många lever efter det?

Den människan ni fryser ut och behandlar illa kanske en dag är den ni just behöver i era liv.

En evig läran om att släppa taget om destruktiva beteenden, jag försöker för fullt, det är en evig kamp att släppa på skyddsmuren jag byggt upp för att stänga in mig själv. Men till vilken nytta har jag egentligen gjort det om vi vänder på tanken? Om jag bara är bitter och pessimist kan jag väl inte få annat än det i mitt liv?

Bort med masker och konstiga idéer och släpp fram kärleken som finns i era hjärtan, ljuset och värmen ni kan sprida till folk i eran omgivning!

Om man möter någon man inte känner med ett leende och får ett tillbaka känns det ju underbart, tycker ni inte?

En dag kommer jag att nå mitt mål med mig själv och min framtid, hoppas ni också gör det! :)

Det jag har kluddrat ned här är endast funderingar som inte är riktade åt någon alls, det behövde bara få komma ut ur knoppen. :)